Hon är fortfarande blond. Hon pratar fortfarande samma breda östgötska. Hon skrattar fortfarande på samma sätt. Ett fniss som blir ett garv. Som klyver ansiktet och förvandlar ögonen till glittrande springor. Men hon har femton års erfarenhet av ett annat liv. Ett liv där gråten varit en lika nära vän som skrattet. Ett liv där inget längre är sig likt. Ett liv där bluesen är en realitet, inte något som hon bara sjunger om. Bluesen, det blå, är en konstant. Till en början var det ett becksvart mörker, så småningom en blå vardag, i dag en levande verklighet med man och barn. Ett liv kort sagt.
I mitten av 90-talet drabbades Louise Hoffsten av MS, multiple skleros, en neurologisk sjukdom som påverkar det centrala nervsystemet. Domningar, förlamningar, yrsel och dubbelseende är några av symptomen.
Det finns de som har det tusen resor värre. Säger hon. Bland dem som har samma sjukdom ser hon sig som en som dragit vinstlotten. Louise vill inte prata så mycket om sin sjukdom och när vi börjar tala om Louise och MS stannar inspelningsfunktionen på min iPhone. Det har aldrig inträffat tidigare. Men jag vet ju att Louise Hoffsten besitter magiska krafter. När hon skulle sälja sin lägenhet för en massa år sedan gick det till en början trögt. Kvällen innan den sista och avgörande visningen skrev hon ner några rader på en lapp och utförde voodoriter. Det fungerade, spekulanterna stod i kö.
Och nu sitter vi i Enskede och ska prata om det allra svåraste och det tar emot. Louise vill sjunga sin sorg för oss. Inte prata om den. Hon vill tjuta ut sin blues genom ett munspel. Inte snyfta fram den i ord och meningar.
Hon berättar att hon mår bättre än någonsin. För två år sedan fick hon en ny medicin och har sedan dess varit skovfri. Det är när skoven kommer som hon ramlar ner i ett svart hål och minsta vardagssyssla blir ett oöverstigligt hinder.
Förra hösten gick hon från blått till svart, inte på grund av sjukdomen, utan för att hennes älskade far gick bort. Gunnar Hoffsten, mannen med trumpeten och skivaffären i Linköping. Där alla skivorna fanns, Louise’s bibliotek, där hon kunde höra hur mycket Cornelis och Monica Z hon ville, spela hur mycket John Lee Hooker, Howlin’ Wolf och Janis Joplin hon önskade, lyssna på Zeppelin, Hendrix och Little Feat till korna kom hem.
Efter pappa Gunnars teoretiska och praktiska musikutbildning var det raka spåret mot stjärnorna. Hon har försörjt sig som sångerska sedan 18-årsåldern. Sky High med Claes Yngström var starten, sen var det soloplattor, Cornelis-tolkningar, filmmusik och albumet Rhythm & Blonde som ledde till Rockbjörnar och Grammisar. Drömmen om att erövra Amerika kraschade så småningom, istället blev det folkmusik och Knäckebrödsblues och shower med rocktema. Och liten revansch när Faith Hill spelade in ”Bring Out the Elvis”. Upphovspengarna från Hills tio miljonersäljare räckte till insatsen för Enskede-huset där Lousie, maken Dan och sonen Adrian bor.
Men i höstas trodde Louise att det var slut med sången och musiken. Pappa Gunnar försvann och med honom lusten att skapa musik. Det var ju för honom hon innerst inne hade spelat. I alla år. Nu var han borta och allt han stod för. Varför skulle hon fortsätta skriva låtar, spela in dem och ge ut dem i en värld där ingen längre intresserade sig för att köpa skivor? Hon tappade sugen, musik var tråkigt. Mitt i sorgen över den tappade lusten fick hon kontakt med låtskrivarparet Stefan Örn och Sandra Bjurman (som vann Eurovision Contest genom att skriva Azerbajans bidrag ). Då vände allt. De började skriva tillsammans. På tremanhand. Rock. Back to basic. Och dessutom – vad annat kunde hon göra? Ingen utbildning och ingen yrkeserfarenhet förutom att stå på en scen. Att ha utsetts till hedersdoktor vid Linköpings universitet är en ära, men det ger inga jobb.
Louise minns när hon var i Israel och sökte in på ett nunnekloster och abbedissan sa: ”Louise, det är sjunga du ska göra”. Inget annat. Inte försöka bli nunna. Louise var på flykt från sin sjukdom och sökte alla möjliga och omöjliga vägar för att få frid. Men ingen frid gavs. Lika lite som frihet ges. Den erövras. Och återerövras.
Att det är sången som är grundbulten i hennes liv tydliggjordes hos nunnorna precis som skedde i mötet med Stefan och Sandra. Det är bara att fortsätta. Inte för att the show must go on. Utan för att Lousie Hoffstens liv inte kan se ut på annat sätt. Och snart är hon en av Stjärnorna på slottet i tv. Inget som hon tar så där väldigt högtidligt. Men det är roligt att vara med, träffa nya och intressanta människor. Nästan lika roligt som att åka till Sollefteå en gråkall novemberdag och hålla föredrag för Vårdförbundet.
På nya singeln ”I’ll get by” sjunger hon att vi inte ska oroa oss för henne, hon klarar sig. Att göra misstag, att bränna sig, att snubbla, att till och med falla, är det enda sättet att ta sig fram genom livet. Inget vet detta bättre än hon som sjunger dessa ord.
Hon vet vilket som är hennes instrument. Rösten. Som är en gudagåva. En naturtillgång. Inget som går att köpa på tv-shop eller Blocket. Finns endast i ett exemplar. Lyssna noga. Det här är Louise Hoffsten.
|
